Det står en ängel vid vägen. I trasiga skor spanar hon efter något som kan ta henne härifrån. Hennes tunna hår faller i mjuka lockar kring de sköra axlarna. Den lite för stora tröjan hänger löst kring hennes tunna ram. Hon försökte försvinna, bli så smal att ingen skulle se henne. Det var dömt att misslyckas.
Det står en ängel vid vägen. Jag betraktar henne på avstånd, undrar om hon kommer att ta steget ut idag. Hennes medvetande rör vid min närvaro. Hon vet att jag är här. Jag vet varför jag är här. Men hon tittar aldrig upp. Med stora ögon spanar hon ut över bilarnas vrålande framfart. Inga tårar syns. Vi vet båda varför de tagit slut. Vi vet båda att ingen hjälp kommer
Det står en ängel vid vägen. Med slitna jeans står hon där varje dag. Hon ber inte om ett slut på alla plågor. Det är hon för stor för att tro på. Hon ber inte om en vänlig själ. Djungelns lag är sällan så framträdande som för en ängel fast på jorden. Hon ber om en gnutta mod. Inte för att skapa ett liv, utan för att skapa ett slut.
Det står en ängel vid vägen. Hon står kvar vid vägen ända till skymningen innan hon sakta går hem. Intet finns det kvar att rädda, men det gör ingenting. För vad hon inte vet är att imorgon kommer hon att sälja allt hon har för en strimma av hopp, för en fingerborg fylld av mod. Det är allt hon behöver för att komma härifrån.
Det står ingen ängel vid vägen längre. Men jag kan se henne ändå. För jag var en ängel vid vägen en gång. Mitt liv fortsatte. För den fingerborg av mod hon fick kom aldrig till mig. Jag fick en liten påse fylld av ilska istället, att handla med vid behov.
Men vad hjälper det när man fortfarande ser alla änglar vid vägen?
