Till Jack

En trio av texter dedikerade till Jack.

Den första är inspirerad av ett minne jag har av en text jag skrivit för ett antal år sedan under min tid på folkhögskola. De andra är skrivna nyligen och jag har valt att producera samtliga ihop idag på alla hjärtans dag, för han hade inte bara en plats i mitt hjärta, han rev det också mitt itu och försvann med halva.

Jack

Ett rovdjurs blick följer mina rörelser. En man skapad av dödlig längtan och outgrundliga begär betraktar mig i tankfull tystnad. En varelse av stål under silke cirklar långsamt runt mig, leker i periferin av mitt medvetande och gäckar mina tankar med sin abstrakta närvaro.

Hans galenskap är så påtaglig att den fyller rummet, hans ständigt föränderliga sinneslag speglas i ryckiga rörelser utförda med stor skönhet och följsamhet. Skuggorna följer hans kommando, leker i hans hand när han låter dem. Han är likt dem omöjlig att fånga men alltid närvarande. Han är min skugga, en skugga som kan existera utan ljus, utan löfte om en gryning som skingrar natten. Intrikata mönster täcker hans bleka hud, mardrömmar skapade just för honom att bära utanpå i ett desperat försök att få grepp om de inre demoner som jagar honom utan förbarmande.

Hans galenskap är fysisk, den har ett namn och den bor här, alltid beredd att ta språng och starta krig mot den värld som aldrig kan acceptera dem som ett. En ständig rörelse i hans ansikte talar om ännu oskrivna symfonier som lever ett eget liv i hans spöklikt smala fingrar. Likt en fantom spelar han sitt instrument, låter sitt ostämda sinne leka och styr med en dirigents skicklighet in det i nya, för världen okända, mönster av ren märklighet.

En falnande intensitet, ett odjur som sakta faller i glömska, en best som sover. Han låter mig komma nära nog att röra, låter den ständiga rörelsen avta så att jag ska nå honom. Jag speglar mig i hans sjukliga sinne, leker med de skuggor som vi delat så länge utan att känna till det. Tillsammans är vi ett, var för sig är vi ingenting.

Ett rovdjurs blick följer mina rörelser. Den dag då han fångade min blick gav jag upp dess frihet, för han kommer aldrig att släppa den fri. Men det var enligt min önskan. För jag har levt länge utan ljus och saknat en skuggas eviga sällskap.

Vi

Du ser mig. Du är mig. Våra galenskaper leker väl tillsammans, tryggt vaktade från världens blickar. Våra sinnen smälter samman till ett kaos i färg utan linjer och perspektiv och mitt i all rörelse känner jag att mina tankar är stilla. De behövs inte längre.

Jag ser dig. Jag är dig. Märkta av livet flydde vi till en värld där våra tankar var kung, där känslor var logiska och logik överflödigt. Vi låter våra förtvinade sinnen ta sats, vi släpper allt och flyr till platser som saknar namn och där namn saknar betydelse.

Vi ser varandra. Tillsammans är vi någon. Vi fångar vindens ilar och flyger iväg på dina vingar av illa dold missanpassning. Jag äger vinden skapad av min brist på intresse för realism. Den styr oss mot en verklighet där vi båda får lov att finnas, där vår brist på mänsklighet inte kommer att märkas. För tillsammans är vi någon. Men var för sig kan vi inte ens vara säkra på vår existens.

Jag

En dag med dig att leva i gamla minnen.

Ett samtal för att göra mig hel igen.

En tystnad som länge burit ditt namn.

Ett fåfängt hopp ägt av mig, krossat än en gång.

Din röst är bara en viskning men likväl äger den mig, den får alla mina murar att rämna. Jag är halv, du är fel och tillsammans är vi ett. Jag svarar dig och i timmar talat vi om de gamla minnen som håller oss vid liv. Alla de minnen som skakar mig till grunden. Saknad efter en tid som aldrig skulle varit men som likväl format mig fyller luften och himlens oroliga rörlighet tycks spegla vårt gemensamma sinneslags gamla dans.

Mina tårar talar tyst om våra nya äventyr, de vi aldrig kommer att uppleva. De talar om beröring av sinnen som än saknar namn och om upptäcker som aldrig kommer att betyda någonting nu. Vinden susar men jag äger den inte längre, den är inte min att leka mer nu när jag inte kan låna dina vingar.

Blodet rusar varmt i mig, men du är tyst. Den grå stenen som bär ditt namn är kall under min beröring, böjer sig inte ens för mina bedjande tårars tunga slag.

Ett samtal som aldrig ägt rum.

En gravs stilla tystnad.

En själ delad i två.

En avgrundsdjup saknad.

Du försvann och lämnade mig att vårda de smärtsammaste av minnen, de som ännu inte fått bli skapade.