måndag 14 februari 2011

Till Jack

En trio av texter dedikerade till Jack.
Den första är inspirerad av ett minne jag har av en text jag skrivit för ett antal år sedan under min tid på folkhögskola. De andra är skrivna nyligen och jag har valt att producera samtliga ihop idag på alla hjärtans dag, för han hade inte bara en plats i mitt hjärta, han rev det också mitt itu och försvann med halva.


Jack

Ett rovdjurs blick följer mina rörelser. En man skapad av dödlig längtan och outgrundliga begär betraktar mig i tankfull tystnad. En varelse av stål under silke cirklar långsamt runt mig, leker i periferin av mitt medvetande och gäckar mina tankar med sin abstrakta närvaro.
Hans galenskap är så påtaglig att den fyller rummet, hans ständigt föränderliga sinneslag speglas i ryckiga rörelser utförda med stor skönhet och följsamhet. Skuggorna följer hans kommando, leker i hans hand när han låter dem. Han är likt dem omöjlig att fånga men alltid närvarande. Han är min skugga, en skugga som kan existera utan ljus, utan löfte om en gryning som skingrar natten. Intrikata mönster täcker hans bleka hud, mardrömmar skapade just för honom att bära utanpå i ett desperat försök att få grepp om de inre demoner som jagar honom utan förbarmande.

Hans galenskap är fysisk, den har ett namn och den bor här, alltid beredd att ta språng och starta krig mot den värld som aldrig kan acceptera dem som ett. En ständig rörelse i hans ansikte talar om ännu oskrivna symfonier som lever ett eget liv i hans spöklikt smala fingrar. Likt en fantom spelar han sitt instrument, låter sitt ostämda sinne leka och styr med en dirigents skicklighet in det i nya, för världen okända, mönster av ren märklighet.

En falnande intensitet, ett odjur som sakta faller i glömska, en best som sover. Han låter mig komma nära nog att röra, låter den ständiga rörelsen avta så att jag ska nå honom. Jag speglar mig i hans sjukliga sinne, leker med de skuggor som vi delat så länge utan att känna till det. Tillsammans är vi ett, var för sig är vi ingenting.

Ett rovdjurs blick följer mina rörelser. Den dag då han fångade min blick gav jag upp dess frihet, för han kommer aldrig att släppa den fri. Men det var enligt min önskan. För jag har levt länge utan ljus och saknat en skuggas eviga sällskap.


Vi

Du ser mig. Du är mig. Våra galenskaper leker väl tillsammans, tryggt vaktade från världens blickar. Våra sinnen smälter samman till ett kaos i färg utan linjer och perspektiv och mitt i all rörelse känner jag att mina tankar är stilla. De behövs inte längre.

Jag ser dig. Jag är dig. Märkta av livet flydde vi till en värld där våra tankar var kung, där känslor var logiska och logik överflödigt. Vi låter våra förtvinade sinnen ta sats, vi släpper allt och flyr till platser som saknar namn och där namn saknar betydelse.

Vi ser varandra. Tillsammans är vi någon. Vi fångar vindens ilar och flyger iväg på dina vingar av illa dold missanpassning. Jag äger vinden skapad av min brist på intresse för realism. Den styr oss mot en verklighet där vi båda får lov att finnas, där vår brist på mänsklighet inte kommer att märkas. För tillsammans är vi någon. Men var för sig kan vi inte ens vara säkra på vår existens.


Jag

En dag med dig att leva i gamla minnen.
Ett samtal för att göra mig hel igen.
En tystnad som länge burit ditt namn.
Ett fåfängt hopp ägt av mig, krossat än en gång.

Din röst är bara en viskning men likväl äger den mig, den får alla mina murar att rämna. Jag är halv, du är fel och tillsammans är vi ett. Jag svarar dig och i timmar talat vi om de gamla minnen som håller oss vid liv. Alla de minnen som skakar mig till grunden. Saknad efter en tid som aldrig skulle varit men som likväl format mig fyller luften och himlens oroliga rörlighet tycks spegla vårt gemensamma sinneslags gamla dans.

Mina tårar talar tyst om våra nya äventyr, de vi aldrig kommer att uppleva. De talar om beröring av sinnen som än saknar namn och om upptäcker som aldrig kommer att betyda någonting nu. Vinden susar men jag äger den inte längre, den är inte min att leka mer nu när jag inte kan låna dina vingar.

Blodet rusar varmt i mig, men du är tyst. Den grå stenen som bär ditt namn är kall under min beröring, böjer sig inte ens för mina bedjande tårars tunga slag.

Ett samtal som aldrig ägt rum.
En gravs stilla tystnad.
En själ delad i två.
En avgrundsdjup saknad.

Du försvann och lämnade mig att vårda de smärtsammaste av minnen, de som ännu inte fått bli skapade.

söndag 13 februari 2011

Istället för kärlek (del 1)

Jag har, som ni säkert inte vet, funderat på att skriva ihop 2 olika diktsamlingar med olika teman, en med namnet "Allt som aldrig fanns" och en som kommer att kallas "Istället för kärlek". Idén till den andra av dessa två idéer fick jag under en skrivarverkstad när jag gick på folkhögskola och där skrev jag dessa tre dikter som jag kommer att publicera nu (och som naturligtvis kommer att ingå i samlingen "Istället för kärlek").


Solitära andetag

Djupa skåror i min hud 
dygnsgamla hjärtslag
når äntligen ut
till mina domnade fingertoppar.

Öronbedövande tystnad
läcker ut över lakanet
droppar stilla från takbjälkarna.

Väggarna har absorberat de leénden
du kastade ut med dina höfter
när du vickade ut ur rummet.

Total blodfylld tystnad
kroppar fyllda till bredden
av skönhet och självbedrägeri
av svart vår och ensamma vinternätter.


Mötestimme

Smäckra skuggor slickar passionerat väggarna
gäckar fladdrande lågor och flämtande hjärtan
tankar lurar bakom spända sinnen
så nattsvarta att livet blir en omöjlighet.

En rörelse att snabbt jaga tankar på flykt
att förankra andetagen i nuet
och att långsamt dras ner av en obönhörlig kraft
som högljutt pressar luften ur mina lungor.

En tung sömn som sakta sänker sig över tankar och sinnen
en närhet för närhetens egen skull
det glödande begäret ebbar långsamt ut
blir ett med mörka timmar och förlorade känslor.


Dold av kärlek

Kursiva mönster
täcker din vackra nakenhet
smutslika ränder
sprids under mina fingrar
skär sönder din vackra kvinnokropp.
Att dölja dig för världen
- täcka dig med sotsvarta skuggor
fyller mig sakta med olust.
Men det är inte mitt val att göra
för om någon får se dig som jag gör
så får du inte finnas mer.

fredag 11 februari 2011

Galen geisha..

Det blev visst en udda geisha, långt ifrån mitt bästa arbete men så kan det gå när man leker med sina nya tuschpennor!


onsdag 9 februari 2011

Sirenernas natt

Vi flockas alla ohjälpligt mot de mörka portarna. Likt fjärilar svävar vi i väntan på att bli utvalda och insläppta i de förlorades grotta. Vakterna, stora och med oändlig makt granskar vår väl inövade maskerad, kontrollerar med bistra miner våra falskt målade ansikten och bedömer våra kläder efter strikta regler.

Dörrarna öppnas och ljud större än livet sipprar ut i den regnvåta natten. Kompakt känsla skapad av mänskliga rester spridda i mörkret, utlagda och blottade för alla att se möter mig innanför de nu stängda portarna. Ett ständigt sökande efter ouppnåelig bekräftelse färgar mörkret i förbjudna nyanser och förgiftar denna världs invånare med sin pulserande fara.
                                         
Det säljs flytande gift i vackra bägare att förgifta sinnena och dämpa ångesten som lurar i hörnen. Vita leenden blixtrar oärligt till, skickas tvärs över bardisken i hopp om en mer fysik förgiftning och en natt av delad ensamhet.

Sirenernas sång ljuder starkt ur högtalarna, dränker alla tankar och tar sin rättmätiga plats som härskare över känslor, liv och död. Andning alterneras, hjärtslag förändras och massan av kroppar runt omkring mig styrs snart av samma takt. Döende kroppar som frenetiskt rör sig till sirenernas takt, dansar ursinnigt i jakt på evigt förlorad ungdom.

Ett oärligt leende avfyras mot mig från blodröda läppar som talar direkt med mitt medvetande. Alla ljud dränks i sirenernas tystade skrin och högljudda klagomål. Likt skuggor jagar vi varandra i ett hav av kött och blod. Själars hunger översätts till kroppars begär, blir till skarpa ögonkast i förblindande mörker och intetsägande ljusblixtar.

Två kroppar som rör sig tillsammans i ett mönster skapat i en annan tid då allt var ursprungligt. Andetag som suddas ut bland alla andra, förlorade barn som leker med döden. Sorgtunga själar döljs av skickligt målade mönster och vackert vävda tyger.

Vi låter våra sinnen tvinnas ihop och våra själar mötas. Vi blottar oss för varandra i en ensamhet som bara kan uppnås till sireners smärtsamma sång och i sällskap av andras ettriga existens. Våra band blir starkare och vi släpper de sista murarna. I mörkret är det lättare att visa allt du aldrig vågat erkänna att du döljer.

Men det betyder ingenting. För så snart sirenernas natt är över, så snart sången ebbar ut och verklighetens blekt tystade ljud tar över finns du inte mer. För vi är sådana som inte får existera i människornas verklighet.
Här och nu, men aldrig mer.

fredag 14 januari 2011

En ängel vid vägen


Det står en ängel vid vägen. I trasiga skor spanar hon efter något som kan ta henne härifrån. Hennes tunna hår faller i mjuka lockar kring de sköra axlarna. Den lite för stora tröjan hänger löst kring hennes tunna ram. Hon försökte försvinna, bli så smal att ingen skulle se henne. Det var dömt att misslyckas.

Det står en ängel vid vägen. Jag betraktar henne på avstånd, undrar om hon kommer att ta steget ut idag. Hennes medvetande rör vid min närvaro. Hon vet att jag är här. Jag vet varför jag är här. Men hon tittar aldrig upp. Med stora ögon spanar hon ut över bilarnas vrålande framfart. Inga tårar syns. Vi vet båda varför de tagit slut. Vi vet båda att ingen hjälp kommer

Det står en ängel vid vägen. Med slitna jeans står hon där varje dag. Hon ber inte om ett slut på alla plågor. Det är hon för stor för att tro på. Hon ber inte om en vänlig själ. Djungelns lag är sällan så framträdande som för en ängel fast på jorden. Hon ber om en gnutta mod. Inte för att skapa ett liv, utan för att skapa ett slut.

Det står en ängel vid vägen. Hon står kvar vid vägen ända till skymningen innan hon sakta går hem. Intet finns det kvar att rädda, men det gör ingenting. För vad hon inte vet är att imorgon kommer hon att sälja allt hon har för en strimma av hopp, för en fingerborg fylld av mod. Det är allt hon behöver för att komma härifrån.

Det står ingen ängel vid vägen längre. Men jag kan se henne ändå. För jag var en ängel vid vägen en gång. Mitt liv fortsatte. För den fingerborg av mod hon fick kom aldrig till mig. Jag fick en liten påse fylld av ilska istället, att handla med vid behov. 
Men vad hjälper det när man fortfarande ser alla änglar vid vägen?