Sirenernas natt

Vi flockas alla ohjälpligt mot de mörka portarna. Likt fjärilar svävar vi i väntan på att bli utvalda och insläppta i de förlorades grotta. Vakterna, stora och med oändlig makt granskar vår väl inövade maskerad, kontrollerar med bistra miner våra falskt målade ansikten och bedömer våra kläder efter strikta regler.

Dörrarna öppnas och ljud större än livet sipprar ut i den regnvåta natten. Kompakt känsla skapad av mänskliga rester spridda i mörkret, utlagda och blottade för alla att se möter mig innanför de nu stängda portarna. Ett ständigt sökande efter ouppnåelig bekräftelse färgar mörkret i förbjudna nyanser och förgiftar denna världs invånare med sin pulserande fara.

                                         

Det säljs flytande gift i vackra bägare att förgifta sinnena och dämpa ångesten som lurar i hörnen. Vita leenden blixtrar oärligt till, skickas tvärs över bardisken i hopp om en mer fysik förgiftning och en natt av delad ensamhet.

Sirenernas sång ljuder starkt ur högtalarna, dränker alla tankar och tar sin rättmätiga plats som härskare över känslor, liv och död. Andning alterneras, hjärtslag förändras och massan av kroppar runt omkring mig styrs snart av samma takt. Döende kroppar som frenetiskt rör sig till sirenernas takt, dansar ursinnigt i jakt på evigt förlorad ungdom.

Ett oärligt leende avfyras mot mig från blodröda läppar som talar direkt med mitt medvetande. Alla ljud dränks i sirenernas tystade skrin och högljudda klagomål. Likt skuggor jagar vi varandra i ett hav av kött och blod. Själars hunger översätts till kroppars begär, blir till skarpa ögonkast i förblindande mörker och intetsägande ljusblixtar.

Två kroppar som rör sig tillsammans i ett mönster skapat i en annan tid då allt var ursprungligt. Andetag som suddas ut bland alla andra, förlorade barn som leker med döden. Sorgtunga själar döljs av skickligt målade mönster och vackert vävda tyger.

Vi låter våra sinnen tvinnas ihop och våra själar mötas. Vi blottar oss för varandra i en ensamhet som bara kan uppnås till sireners smärtsamma sång och i sällskap av andras ettriga existens. Våra band blir starkare och vi släpper de sista murarna. I mörkret är det lättare att visa allt du aldrig vågat erkänna att du döljer.

Men det betyder ingenting. För så snart sirenernas natt är över, så snart sången ebbar ut och verklighetens blekt tystade ljud tar över finns du inte mer. För vi är sådana som inte får existera i människornas verklighet.

Här och nu, men aldrig mer.